Jag hade hunnit träna Loostigaste att gå in i den och åka i den. Hon gick till och med in i den själv och stod där. Vi köre ut lastbilen på ridbanan och öppnade dörrarna och så lade jag hennes kraftoder där i. Hon knallade in och åt som om hon aldrig gjort annat.
Sedan hade vi bilen igång men det brydde hon sig inte om. Hon gick in ändå.
Men jag hade inte hunnit åka till ridhus och träna eller just så mycket annat heller. I ridningsväg. Löshoppat hade vi gjort en hel del men det var en sån där fruktansvärd broms- och myggsommar så det var ett helsike att ge sig ut och rida.
Dessutom har jag ont i ryggen jämt och ryggskott med jämna mellanrum. Veckan före kvalitets så kunde jag knappt gå. OCH fick en brakförkylning. Jag hade suttit på Loostigaste lite ute på skogsvägarna tidigt på morgnarna för att försöka undvika ohyran. Men vi hade inte galopperat mer än en gång.
Jag preparerade mig med smärtstillande och mamma cyklade framför oss ut på en skogsväg. Jag satt upp och galopperade i både vänster och höger. Faktum är att ryggen blev bättre. Men vi hade fortfarande ingen lastbil eller transport.
Hur det var så fick vi tag i en lastbil dagen innan och provåkte till ett ridhus och det gick bra. Med modifikation.
På morgonen för kvalitets var jag vansinnigt nervös. 10 mil till Strömsholm har vi. En mil hemifrån fick vi stanna för då hade Loostigaste ena frambenet över bommen. Det var bara att lasta om. Väl framme gick allting mycket bra.
Ridningen var ett skämt. Loostigaste fattade inte alls varför vi skulle springa runt i ett ridhus. Där fick vi låga poäng.
Löshoppningen gick kalas och där fick hon diplom. Men min största vinst är att vi lyckades komma dit och kunde genomföra alltihop.
Jag trodde inte ens att vi skulle komma dit.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.