Det svåra beslutet

Det har ju varit lite på tapeten nu, vad som händer när man måste ta beslutet att ta bort sin häst. Läs Hippsons artikel om bestämelser  HÄR

Jag har tagit bort ett antal hästar. Eller rättare sagt, tagit beslutet om att ta bort dem. Det är tufft, särskilt om det gäller föl eller yngre hästar. 

Min första ponny "Pretty" som blev 27 år (säkert äldre) hade haft problem med tarmarna ett längre tag. Flera år av och till. Jag visste ju att med åldern så blir tarmfunktionen sämre och hon fick kolik lite då och då och blev väldigt känslig för foderbyten och om det var för lite vätska i maten. 

Så en varm Decembermorgon såg jag att det var något fel när jag släppte ut hästarna. Pretty kastade ikull sig i leran och jag trodde först att hon ramlat så jag hjälpte henne upp med alla krafter. Vi gick en bit och så kastade hon ikull sig igen. Då såg jag att det var i kramp och smärta. 

Min storasyster ringde veterinär direkt och jag sa att hon skulle säga att det skulle ske en avlivning. Jag hade redan tagit beslutet minst ett år innan. Jag visste att hon var gammal och hade magproblem. Det går inte hur länge som helst. Och vad är mest humant? Jo att hon får sluta innan hon får tarmvred och självdör. 

Att få henne till den plats som redan var avsedd för avlivningen var en kamp. Hon lade sig ideligen, kved och rullade upp på rygg. Jag fick kämpa med alla krafter för att få henne upp och gå en bit till. När hon sedan fick sprutan äntligen så höll jag hennes huvud i min famn. Jag kände att nu, nu slipper du smärtan. 

Mamma fick ta beslutet att ta bort sin häst som för ovanlighetens skull i dessa trakter fick grässjuka. Det tog en timme ungefär att resonera fram att hästens lidande måste avslutas. 

Och de två fölen vi fick förra året som var missbildade och inte kunde stå... det var värst. De gnäggade åt oss, hade redan en personlighet och så ska man vara den som styr över deras liv och död. 

Det är tungt. Väldigt tungt. 

Men man måste. Har man tagit på sig ansvaret över ett djur så måste man under alla omständigheter skydda det från lidande. Ett missbildat föl som inte kan stå och som inte orkar äta... de började frysa och de skulle ha svultit ihjäl. Så det var det enda att göra att avsluta deras liv. 

Det viktiga i det här tror jag är att resonera ur naturens perspektiv. Urvalet. "Never work against mother nature" som Ceasar Milan säger.  

Om man tänker hur en individ skulle ha klarat sig i naturen med de eventuella sjukdomar eller skador som gör att avlivningsfrågan kommer upp. Kan hästen vara häst med den här skadan? Eller vill jag bara inte ta ett jobbigt beslut? Vill jag ha kvar hästen för MIN skull?

Så självisk får man inte vara. Det är tufft men ingår i djurägandet. Och i uppfödandet om man nu ägnar sig åt sådant.