Höstinspiriation

Ja visst, det är ju lätt. Regn, frost, blåst, grått... hästarna är leriga, allting är lerigt och så börjar de bli långhåriga. 

Näbben som nu är 3 ½ år börjar jag med så smått igen. Hon har växt nåt osannolikt och sett väldigt roligt ut - och tunn. Men nu börjar det ta sig. Hon måste vara en bra bit över 175 cm. Så nu törs jag arbeta henne så smått, Inte så mycket kroppsligt som mentalt. Men lite lär jag sitta på henne så hon vänjer sig med min tyngd och bygger sig därefter. 

Jag kom igång i somras fint och tränade med Loostigaste men min rygg samarbetar inte med mig. Minsta knyck eller ryck och så kan jag inte gå. Det blev ett långt avbrott och det var svårt att ta sig samman och komma igen med smärtan som en ilsken följeslagare. 

Amon Dîn och jag i somras på Klarsgården. Jag var livrädd för det annalkande åskvädret. 

I somras hemma på ridbanan

Nu har jag äntligen efter mer än 15 åt fått en remiss till en magnetröntgen och jag hoppas verkligen att den går igenom. Smärta är hemskt och det hindrar mig i arbetet med hästarna. Man blir rädd båda av och för smärta. 

Just nu har det varit något bättre vissa dagar och jag har kunnat rida på ridbanan här hemma. Naturligtvis i de fulaste kläder man kan tänka sig men jag äger för tillfället inga ridstövlar och de skulle ändå bli förstörda av leran. 

Hon drog ihop sig precis men som ni ser är min hand lätt och drivningen lite kass. För att inte tala om sadeln. Elände. 

Och jodå, vi har köpt hem 99 ton bärlagergrus så det tar sig ju. Här på går'n. 

Och snart vänta fortbildninar för Elisabeth Lundholm, Eamon Hickey och Kyra så det blir inte dumt. 

Skydda era hästar

Eftersom hästar inte kan prata så pratar jag åt dem. 

Det är med fasa jag ser hästar springa sig svettiga i hagarna för att komma undan ohyra. Förra året rymde flera hästar ur sina hagar för de sprungit i panik från horder av broms. 

Skydda dem. Vi måste eftersom vi tagit på oss ansvaret. Under den värsta tiden kanske de måste stå inne mitt på dagen när det är som mest med broms. Den tiden kommer snart. 

Blindbroms

Jag brukar ta in våra på dagen om jag ser att det behövs. Det är skönt med siesta i ett svalt stall. 

Matolja kan man ha där knotten är värst. Då får de inte fäste. Flugtäcken och mekaniska skydd som svala tyger är bäst mot broms. Beckolja, tjära blandat med olja hjälper också en del men är ju som sagt rätt kladdigt. 

Ja det var det. I förrgår hade Näbben kolik. Osäkert varför men hon låg i boxen på morgonen och när hon kom ut så åt hon inte utan rullade sig och tittade mot magen. 

Näbb

Jag har ett trick som gör att man inte behöver springa med en kolikhäst. Det är inte alltid att det lämpar sig. Det kan ju vara plågsamt att röra sig om man har ont så om man vill få fart på en hästmage så brukar jag ta in den häst som har kolik - när det nu händer. Då blir de lite nervösa och funderar var de andra är så magen brukar komma igång. Det har fungerat väldigt bra i många år men då har det ju varit en sådan slags kolik. Ger det sig inte så måste man ju ringa veterinär. 

Hur som helst så kom magen igång och vi höll henne varm i stallet ett tag innan hon fick gå ut igen. Då var hon intresserad av maten och det har inte kommit tillbaka.

Ta i trä.

Inget treårstest men annat kul

Nej inte kan jag åka på treårstest med en så ojämnt vuxen häst. Det hade kunnat bli mer skada än nytta. Som hon sett ut nu några månader bakåt så har bakdelen varit högre och benen har växt så det har synts. Inte sätter man en sådan häst i träning, så viktigt är det inte för mig att till varje pris ta mig till en visning. Jag har inte ens velat löshoppat henne nu när det varit som värst. 

Nej då får vi ta det i vår takt och sikta på kvalitets. 

Snacka om att se rolig ut, Amon Sûl

Tills dess ska jag ta inridning och träning i den takt det går. Så både min och hennes kropp hänger med. 

Och på måndag är det dressyrträning med Amon Dîn 8 år. Hon är som en 5 åring i utveckling rent utbildningsmässigt. Min sjukskrivning och kroppsliga besvär plus hennes dräktighet med det missbildade fölet har dragit ut på utbildningstakten.

Amon Dîn

Det är som det är. Jag måste acceptera - mina ambitioner till trots - att jag brakade ihop när jag blev utförsäkrad och med en värkande kropp kan man inte välja när man ska kunna rida eller ens gå. Då får man göra det när man kan. 

Idag har jag ridit på gamla Rangoon, försiktigt försiktigt så att ryggen hinner med. Minsta knyck och det skär som knivar. Men jag ska. 

Det som verkligen har varit upplyftande är att jag äntligen har kommit igång efter sjukskrivningen med att ha träningar igen. I helgen var jag i Mockfjärd och annars är jag runt här på hemmaplan med några mils omkrets. Det är verkligen jättekul. 

Det tar tid att komma igen. Små steg som leder åt det håll jag vill. Lite varje dag eller de dagar i veckan jag kan. Det känns ändå som att det är på väg att lossna. Det är på väg åt rätt håll. 

Dödlig idrott?

Kutte Jönsson, filosof och idrottsforskare har väckt frågan på SVT - debatt om hästsporten är ett omoraliskt djurplågeri och att all rapportering och sändningar från hästtävlingar är exploatering av detta. 

Läs artikeln här

Jag fattar till VISS del vad han menar men det är lite väl generaliserat och inte så väl underbyggt hela vägen. 
Visst är all form av plågeri eller illa behandling av djur alltid förkastligt. De som värnar om djur tycker jag om. Men i det här fallet tycker jag tyvärr att Kutte Jönsson inte har helt på fötterna. 

Det hårddras lite väl mycket i artikeln. Idrotter med dödlig utgång kan man hitta överallt, men nu är det ju djuren han värnar om, vackert nog så men det hade inte skadat med lite mer underbyggd kunskap om det han skriver om. 

Han påpekar att djuren inte gett sitt samtycke till att deltaga i idrotten. Nej, men alla som någon gång varit inblandad i ridsportens värld vet att man inte kan tvinga en häst till någonting och absolut inte på de nivåer som Göteborg Horse Show - tävlingarna demonstrerar. 

Kanske kan du smacka runt en ponny runt en klubbtävlingsbana men det finns ingen pengavinst i det. Att få en 600-kilos häst att hoppa hinder på 1.40 - 1.60 kräver glädje och samarbete mellan häst och ryttare. Annars hamnar man aldrig i Scandinavium. 

Kutte Refererar till OS och då kan jag påminna om Rolf-Görans beslut att inte rida fastän hästen ändå var okej den dag som finalen skulle gå av stapeln. Men han lät bli för att inte orsaka hästen onödig smärta som kanske kunde straffa sig längre fram i form av förlorad hoppglädje. 

Kutte säger också att tävlings- och idrottsmiljön tveklöst är en hälsorisk för hästarna. Här lämnar jag in mitt veto. Jag vet stall som är betydligt värre beträffande hälsan för en häst än en tävlingsmiljö.

Vi som håller på med hästar måste hålla träningar och tävlingar och hantering transparent. Vi måste också alltid kunna förklara varför vi gör som vi gör och hur hästar fungerar.  Visst finns det alltid de som bara ser vinsten och inte individen och individens bästa. För de flesta är dock hästen både  vän och "tävlingsredskap". 

Utan hästens medtycke går det inte att tvinga den till någonting. Ofta är det inte heller minsta vinst i det man håller på med, tvärtom. Utgifter och arbete. Undantag finns alltid och det måste lyftas fram för- och nackdelar med allt så inga djur lider eller människor kan dra vinster ur det. Numera är framridningar på tävlingar öppna för alla journalister och andra besökare. 

Men stort ansvar ligger på oss hästmänniskor att bete oss med gott föredöme och med hästens bästa i centrum. Att alltid vara beredda på att visa vad vi gör och varför för att undanröja frågetecken. Man måste alltid se till individen och sätta individens bästa först.

För att besvara frågan i artikeln: "Är hästsporten överhuvudtaget moraliskt försvarbar?" Mitt svar är; så länge vi värnar individen före pengavinsten och tar väl hand om hästarna och de tydligt visar att de är med på noterna vilket är en förutsättning för framgång så JA, det är moraliskt försvarbart. 

Inspirerande och brunst

Det här är min ridbana nu. Kul va? Is och snö. Man ser inte ens att det ÄR en ridbana. 

Ni förstår väl att inspirationen står på topp med lera, is och snö upp över fotknölarna. Och när isen är väck så måste det visst torka upp också. 

Nej usch. 

Fleka lu är brunstig i alla fall och om allt går väl så får hon åka till seminstationen om drygt två veckor. Boccelli blir det igen efter fadäsen förra året så hoppas jag på det bästa nu.

 Fast om jag fick välja så...

...skulle det blir Briar igen. Men han behagar ju befinna sig i England. 

En ridlärare med sjukdom

Jag har en sjukdom.

Den gör att jag ibland hastigt måste avvika, måste säga ifrån mig eller utebli från ett jobb, en träning, en lektion.

Det kan komma snabbt och det slår ut mig helt. Jag kan inte prata, jag svettas, magen knyter sig och världen blir skrämmande och otäck. Allting känns konstigt, hjärtat rusar och det känns som jag ska svimma.

Ibland svimmar jag, ofta kräks jag, alltid får jag springa på toaletten.

Sjukdomen kallas panikångest och det är som jag upplever det lite tabu att prata om. I alla fall i häst- och ridkretsar.

Några gånger har det hindrat mig från att genomföra de träningar jag tagit på mig. Men bara några gånger på alla dessa år. Ändå är jag livrädd för att det ska hända.

Vem vill vara den som sviker, ballar ur och avbokar i sista stund?

Jag har gjort det en gång.

Ändå är jag väldigt rädd för att det ska hända igen. 

När jag jobbade som vikarie på ridskolan så skulle jag ha ett antal lektioner en helg. Det var tre eller fyra grupper och de var nästan klara med hästarna när jag körde in på parkeringen.

Och så slog paniken till som en explosion. Ångesten vällde upp som en lavaström ur mitt inre. Jag satt i bilen och hyperventilerade och såg hur ryttare och hästar började komma ut ur stallet och ställa upp sig på ridbanan och jag satt kvar i bilen helt oförmögen att ta mig ur eller att kunna prata.

Efter ett tag kunde jag med möda pallra mig ut och be en annan person som turligt nog var på plats att ta lektionerna i mitt ställe. Jag försvann ut på baksidan av stallet och kräktes, satte mig sen i bilen, åkte en bit och fick kasta mig ur och kräkas igen.

Det här känns inte helt accepterat som sjukdom, åkomma, symptom, vad man nu ska kalla det. Men det är ett faktum för mig och många andra.

Det här ställer till problem när man ska gå kurser och annat. Jag har suttit i Strömsholm med de här besvären, på toaletten i Täby på dressyrkurs, på alla möjliga ställen har jag haft det här eländet.

Det brukar lätta upp att kunna berätta om sina besvär men det är inte alltid folk förstår. Det här är lika handikappande som epilepsianfall. 

Jag tror också att det är många fler som lider av det här än vad det pratas om. Man tycker att det är lite skämmigt, inte helt accepterat, tabu. 

Jag hoppas att jag kan göra det lite mindre tabu genom att berätta om hur det är för mig. När spökena kommer ut ur garderoben är de oftast inte lika läskiga som man föreställer sig. 

Vem är jag och vilka elever tar jag emot?

En legitim fråga. Jag skulle själv ställa den om jag övervägde att anlita en ny person att hålla träning för mig. 

Ja vem är jag? 

Jag är 36 år, bor med min sambo i södra Dalarna på en hästgård med våra 5 hästar och 6 katter. Jag befarar att katterna snart blir fler...

Jag bedriver hobbyuppfödning av halvblod och träningsverksamhet. Jag åker runt och har träningar helt enkelt. 

Jag har jobbat på ridskola sedan 1997 och samtidigt utbildat mig på Strömsholm, först i hästkunskap inför både hästskötarexamen och ridinstruktörsexamen. 

1999 tog jag hästskötarexamen och fortsatte sedan gå pedagogik och ledarskap och två ridinstruktörsutbildningar och träningsutbildningar på Strömsholm med Eva-Karin Oscarsson, Louise Haaga, Erik Berggren, Peter Ottoson och Traudi Björling bland annat som instruktörer. Samtidigt hade jag ridlektioner på ridskolan hemma. 

Sedan 2005 började jag åka på träningskurser för Elisabet Lundholm och det har blivit ett antal sådana fram tills nu. 

Jag har också gått två fortbildningskurser för henne, en förra året i Vansbro och en i år i Rättvik. Då deltog även Leif Hall med hoppövningar dag ett. 

De elever jag tar emot är de ekipage som behöver min hjälp. Helt enkelt. Hästras eller nivå spelar ingen roll. 

Det kan vara att du behöver ren dressyrträning eller enklare hoppträning. 

Du kanske behöver komma över ridrädsla, hopprädsla. Du kanske behöver komma igång efter ett uppehåll, du kanske behöver en plan, motivation och ett mål?

Eller också behöver du bara ren kroppslig träning utan så mycket fokus på hästen? Muskelträning tex. Jag hade en elev som blivit ordinerad ridning för att bygga upp sin kropp. Med den eleven fokuserade vi bara på hur kroppens muskler skulle få en mjuk och bra träning och inte så mycket alls på hästen. Oftast så blir hästarna väldigt avslappnade under sådana pass och kommer i en fin form. 

Det finns också den här biten med ångestproblematik och depressioner och nedstämdhet. Häs kommer hästarna in i bilden. Att umgås med hästar och att lära sig olika fokuserings-, tanke, och handlingstekninker är jättebra när det gäller psykiska besvär. 

Jag har själv erfarenhet av det här och vet hur hästarna kan hjälpa en att andas rätt, vila i nuet och tvingas ta itu med reella faror när hjärnspökena pockar på. 

Jag läser psykologi och har lång erfarenhet vad gäller just den här typen av problem och vad det finns att göra. Kanske jag kan hjälpa just dig? Om inte med allt så med kanske med nånting?

Ryggvärk och ridning

Igår fick jag äntligen ha en träning. Det var ju ända sedan i höstas Gu' bevars. Det är så himla roligt att instruera och se om jag kan hjälpa till med mina kunskaper. 

Det är en mycket tillfredställande känsla att kunna hjälpa. 

Vi pratade om ryttare kontra uppvärmning och kropp, träning osv. Som ryttare har man ofta den uppfattningen att man inte behöver värma upp, inte behöver träna (annat än ridning) inte stretcha osv. 

Jag är usel på det själv. Jag har styrketränat i många år men när det kommer till det där med att värma upp innan man sitter upp på hästen... nej det är jag dålig på. Jag tror det är många som är det. 

Jag har problem med ryggen och jag är stel som sjutton i mellandelen och höften innan jag bli varm. Ja där har man ju allting i ridningen i princip. I alla fall mycket. Och sätet då. Det tar då 20 minuter innan jag överhuvudtaget kan börja rida ordentligt. 

En sjukgymnast sade till mig när jag kom in för akut ryggskott (i rullstol) att om jag red så skulle jag tänka på att inte sitta ned i traven. Inte när det var som värst i ryggen i alla fall. 

Ridning är bra för ryggen vad gäller rörelser och muskeluppbyggandet men just det där med att sitta ned kan vara känsligt för diskarna i ryggen. 

Jag sa till eleven som hade problem med sin höft och att bli just varm och mjuk att man får helt enkelt ge sig själv den tiden att de första 20 minutrarna av ridpasset - att inte kräva mer av varken sig själv eller hästen innan man blivit riktigt varm. Man kan inte göra det omöjliga utan man måste lyssna till sin kropp. 

Det är inte alltid det lättaste. 

"Jag kan inte lära er...

...men ni kan lära av mig." 

Kyra Kyrklund. 

Ja hon är inte dum hon inte, Kyra. Tänk om man kunde göra som i Matrix, bara mata in den kunskap och information man ville ha i hjärnan. Då skulle jag vilja ha Kyras kunskap. Och Elisabet Lundholms. 

Jag satt idag och läste igenom mina gamla anteckningsblock. Bland annat hur en bra ridinstruktör ska vara. Vad man ska tänka på. 

Att man ska utgå ifrån elevens intresse.

Låta eleven söka kunskap, ta ansvar för sin ridning genom att söka information. 

Du kan aldrig ge mer än du har. 

Bekräfta eleven och prata elevens språk. 

Här kom jag att tänka på så många gånger man själv varit elev, vilket behövs för att man ska vara en bra instruktör. Hur som helst så har man många gånger suttit på hästryggen och hört floskler och fackord man inte begripit hälften av. Eller HUR man ska göra det där de säger. 

Jag har lyssnat till ridlärare som sagt till nån elev; "få hästen i bättre form" och man ser hur det bara går runt i huvudet på ryttaren. Som att "ja vad tror du jag försöker göra men HUR ska jag göra det?"

Ett populärt uttryck på slutet av -90 talet bland instruktörer var; "stäm av". Det var inte många som visste vad det innebar. Framför allt inte eleverna. 

Nej jag tycker man ska vara mänsklig som instruktör. Glad och naturlig. Det ska vara ett avslappnat skönt klimat så man kan ta in information. 

Man ska inte sitta och vara spänd för att man rider för en flådig tränare som svänger sig med uttryck och inte bryr sig om dig som elev. 

Det viktigaste är att eleven känner att den fått något med sig efter den där timmen och att det gav någonting. Ett lyft, kanske en AHA-upplevelse eller en positiv känsla av att det gått framåt. 

Och man har nåt att pyssla med tills nästa gång. 

Hårigt, vårigt och en bra energi

När man måste sitta inne och göra uppgifter så kan det för en gångs skull vara rätt trevligt att bara stå och mocka i tystnaden. Rensa skallen. Koncentrerad vila.

Vindens sus, fågelkvitter...

När jag var klar så tog jag en piggborste och en skaplig sax och gick ut till hästarna i solen och vinden. Jag orkade egentligen inte efter mockningen men närvaron med hästarna är så berikande och livgivande att det väger upp all efterföljande huvud- och kroppsvärk.

Vilken energi de utstrålar. Jag kände mig lugn, stark, harmonisk och vi var som en enda bra kraft där på åkern idag, fem hästar och jag.

Näbben äter is

Rangoon intar kli-position

Skönt

Markis bakom Rangoon och Loostigaste ännu längre bak

Näbben, Loostigaste, Rangoon närmast och Markis bakom. 

Loostigaste över Näbbens rygg

Näbben över Fleka lu's rygg

Klurigt

Jag tyckte jag var rätt fiffig idag som gjorde så här:

Jag skruvade fast en saltstenshållare på lastpallen som vattenbaljan står på. Om jag bara lägger saltstenen där så är den snart i mitten av hagen. 

Och de två värsta klåfingrarna Näbben och Loostigaste fick vackert äta salt på plats. 

Bränna ut sig på hästar

Ja visst kan man göra det. 

Jag kom att tänka på det här när Linus Törnblad, höjdhopparen, talade i TV häromdagen hur han tränade för hårt och pressade sig själv. Till slut kunde han inte ens gå och handla. 

Per Elofsson, skidåkaren, samma sak, hans kropp slutade svara på träning. Den var slut. 

Man måste brinna för att blir utbränd som det sägs. Och nog brinner jag för hästar och ridning. Jag har gjort det sen jag var liten.

Amon Dîn

När jag började mer seriöst satsa så var det träningar och tävlingar, jobb jobb jobb och däremellan så hängde man i stallet. 

Utbildade mig till allt möjligt inom hästsporten och sedermera till hästskötare, instruktör, pedagog osv osv, fortbildningar. Samtidigt som hobbyuppfödningen här hemma har hållit på, ston till hingststationer, mockning mockning mockning. 

Amon Sûl

Arbetet tar aldrig slut. 

Jag har en bekant som driver hästföretag som inte har sin häst hemma för det skulle bli för dyrt. 

Jag har helt bränt ut mig på det här för några år sedan. Det blev för mycket, både jobb och krav från mig själv att vara så duktig. Lära mig och lära mig och så hålla igång ett antal hästar samtidigt. 

Till slut orkar man inte hålla uppe det tempot och nåt måste ge vika. Jag fick totalsluta med allting och lämna över - MYCKET motvilligt - till familjen. Sluta hålla igång, sluta med allting. 

Minna Telde pratade om det här för nåt år sen, hur lätt det är att gå för långt när man måste hålla uppe konditionen osv på ett antal hästar, träna och tävla. 

Nu är man där igen. Känns det som. 

Kroppsligt tar det hårt. 

Man skulle ha en lösdrift.

Jag funderar på att sälja

Ja man kan inte ta reda på hur många ämnen som helst ensam. Så är det bara. Efter tre-årstestet funderar jag på att sälja Amon Sûl alias "Näbben". 

Ett år

Det är min egen uppfördning liksom hennes helsyster Amon Dîn. Men henne säljer jag aldrig. Men Näbbens kroppstyp är lätt och fin och om man betänker Amon Dîns hoppkapacitet så är nog Näbben vassare ändå med sin fina galopp och sin lättare typ. 

3 ½ månad

Jag är ju inne på dressyren helt så jag tänker att jag inte kan ge Näbben rättvisa. Och att bara ha henne som avelssto känns som ett verkligt slöseri med talang. 

Några timmar gammal

Och sen är det ju det här med att hinna med. Det väntas ju fler småttingar så småningom. Det är dressyr och Loostigaste som jag ska satsa på och Amorina ska då få några föl till. Om allt går som man vill. 

Ett år.

Ja jag får se men hon är så himla fin och go. Stensäker i psyket, orädd och lugn men ändå med en nerv och ett humör som finns där under ytan. Välhanterad från hon var föl och snäll, social och gosig. Kommer alltid fram och vill kela. 

Stammen är på faderns sida: Briar e: Magini - Maraton - Utrillo och på mamma Amorina Q's sida: Amiral  Stanford - Monaco. 

Amorinas mormor är Monbola som är e: Monaco och u: Flabola. 

Mamma Amorina först och Näbben där bakom

Plocka plast

Jag skulle önska att hästar begrep bättre. Att lastbilar är farligare än löv, att plast inte är bättre än hösilage osv. 

Jag gör inget annat än att gå runt i hagen och plockar förflugna plastremsor av hösilagebalsembalage som lossnat, fastnat och som sen de här illbattingarna tuggar på som om de hade betalt för det. 

Det är inte lätt eftersom allt är vitt. Man tror man fått bort allt och så tittar man sta och ser att de står och tuggar på nån remsa. Som getter. 

Ingen rast ingen ro. 

Loostigaste

Mamma Fleka lu

Hingstvalet

Om han är tillgänglig så blir det den här gubben i år:

Boccelli

Som jag tjatat om förut så vill jag gärna ha in Donnerhall-blodet. Amorina har ju Amiral-Stanford bakom sig så det blir nog bra.

Fölet hon fick förra året som var missbildat var ju efter Boccelli och om man bortser från missbildningen så var hon så otroligt fin. 

Jag hoppas, hoppas...

Löshoppningsfilm från i höstas

Amon Dîn och Amon Sûl, 7 och 3 år nu i år hjälps åt lite för att 3-åriga "Näbben" ska få in rutinen. Jag får be om ursäkt för mina tokerier, men man måste ju leka lite. 

Amon Sul, "Näbben"

Att måla sig frisk

Ja det är faktiskt möjligt. Åtminstone att må bättre.

När man målar så släpps mycket känslor ut, får ett uttryck och hjärnan hamnar i det tillstånd som är så viktigt och läkande: koncentrerad avslappning. 

Jag har målat sen jag var liten och alltid hittat en trygghet i det. För två år sedan fick jag möjligheten att prova "Vedic art" och det var verkligen att måla med sinnena. En terapiform. Vara snäll mot sig själv. Ingenting är fel. 

De här gjorde jag idag. Inte helt färdiga. 

Förberedelser för 3-årstest

3-årstestet avgörs i tre moment:

Exteriör 

Gångarter i frihet och vid hand

Löshoppning

Amorina Q och Amon Dîn 2005

För att få diplom och stamboksförning krävs ridprov. Näbben är fortfarande för ofärdig för att jag ens ska kunna tänka på att rida henne. Men det andra ska nog gå bra. 

Amon Dîn 2009

När man visar exteriör så ska man visa den "hela" sidan mot domarna. Ihop med frambenen, möjligen det yttre lite bakom och bakbenen lite isär med det yttre lite bakom. Korrigera helst framåt. Och tyglarna håller man i varsin hand ungefär en dm nedanför bettringen. När domarna vill se hästen framifrån så måste man komma ihåg att stiga åt sidan så de ser och när de går runt på hästens andra sida så gäller det att "öppna" den sidan av hästen, det vill säga korrigera benställningen. 

Amon Dîn 2005

Häst vid hand visas först i skritt och då håller man tyglarna i två händer. Spöet ska helst vara fattat lite på mitten så man inte svänger med det så det stör hästen. Ta ett riktmärke med blicken så du går rakt. I trav så fattar man tyglarna i höger hand och håller koll på spöet. Här gäller det att gasa iväg från första steget och inte bli hängande i tyglarna. Bromsa i vändningen och använd gärna vänster hand med spöet för att få hästen att vända. 

Amon Sûl 2010

I löshoppningen är det viktigt att ha tränat det innan så du och hästen är samspelta. Din position är viktig för den verkar bromsande och drivande. Nu är det ju tre hinder så det gäller att hästen har tränat på det här. När man släpper hästen inför hindren så vänder man sig och tittar inåt mitten på manegen. Det här är en säkerhet utifall hästen sparkar. 

Jag tränar löshoppning i båda varven men på visning sker det i vänster varv. 

Amorina Q på fölvisning 2005

Förändringar 2013

• Löshoppningen ändras itill 3-hindersystemet. Se skiss. 
• Domaren får möjligheten att sätta halvpoäng vid alla bedömningar.
• Linjärbeskrivning införs på protokollen.
• Ridprovet poängbedöms, två beödmningspunkter. Poängen används ej för kval till Avelschampionat.
• Diplom är förbehållet hästar registrerade på gröna, vita och gula papper.

Avstånden klara!

1 feb 2013 3-årstest, Kvalitetsbedömning

Under domarkonferensen i januari där hela hoppdomarkåren var samlad beslutades de slutliga avstånden för löshoppning med 3-hinderssystemet för ASVHs 3-årstester och Kvalitetsbedömningar.

Hoppningen sker över tre hinder. Det är två hjälphinder och ett hvudhinder av oxertyp. 
Fullt uppsatta ska hjälphinder 1 bestå av en bom på  60 cm med markbom 30 cm framför. Hjälphinder 2 ska ha två bommar på max 80 cm med markbom 30 cm framför. Oxern består av enbart bommar och kan höjas till max 130 cm och längas  till max 120 cm. Två bommar i framkant med markbom 10 cm framför.

Markbommen i hörnet före hjälphinder 1 ska vara en kluven bom eller bräda som är vit eller målad. Ytterligare en kluven bom skall finnas till hands för att på domarens anmodan kunna läggas in mellan hindrena. 

Fullständiga anvisningar kommer att finnas i bedömnignsreglementet. Bedömning och hinderhöjder är oförändrade och följer tidigare unghästreglementen. Lösgalopp sker som tidigare längs spåret.

Källa: ASVH:s hemsida