Näbben som nu är 3 ½ år börjar jag med så smått igen. Hon har växt nåt osannolikt och sett väldigt roligt ut - och tunn. Men nu börjar det ta sig. Hon måste vara en bra bit över 175 cm. Så nu törs jag arbeta henne så smått, Inte så mycket kroppsligt som mentalt. Men lite lär jag sitta på henne så hon vänjer sig med min tyngd och bygger sig därefter.
Jag kom igång i somras fint och tränade med Loostigaste men min rygg samarbetar inte med mig. Minsta knyck eller ryck och så kan jag inte gå. Det blev ett långt avbrott och det var svårt att ta sig samman och komma igen med smärtan som en ilsken följeslagare.
Amon Dîn och jag i somras på Klarsgården. Jag var livrädd för det annalkande åskvädret.
I somras hemma på ridbanan
Nu har jag äntligen efter mer än 15 åt fått en remiss till en magnetröntgen och jag hoppas verkligen att den går igenom. Smärta är hemskt och det hindrar mig i arbetet med hästarna. Man blir rädd båda av och för smärta.
Just nu har det varit något bättre vissa dagar och jag har kunnat rida på ridbanan här hemma. Naturligtvis i de fulaste kläder man kan tänka sig men jag äger för tillfället inga ridstövlar och de skulle ändå bli förstörda av leran.
Hon drog ihop sig precis men som ni ser är min hand lätt och drivningen lite kass. För att inte tala om sadeln. Elände.
Och jodå, vi har köpt hem 99 ton bärlagergrus så det tar sig ju. Här på går'n.
Och snart vänta fortbildninar för Elisabeth Lundholm, Eamon Hickey och Kyra så det blir inte dumt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.