En ridlärare med sjukdom

Jag har en sjukdom.

Den gör att jag ibland hastigt måste avvika, måste säga ifrån mig eller utebli från ett jobb, en träning, en lektion.

Det kan komma snabbt och det slår ut mig helt. Jag kan inte prata, jag svettas, magen knyter sig och världen blir skrämmande och otäck. Allting känns konstigt, hjärtat rusar och det känns som jag ska svimma.

Ibland svimmar jag, ofta kräks jag, alltid får jag springa på toaletten.

Sjukdomen kallas panikångest och det är som jag upplever det lite tabu att prata om. I alla fall i häst- och ridkretsar.

Några gånger har det hindrat mig från att genomföra de träningar jag tagit på mig. Men bara några gånger på alla dessa år. Ändå är jag livrädd för att det ska hända.

Vem vill vara den som sviker, ballar ur och avbokar i sista stund?

Jag har gjort det en gång.

Ändå är jag väldigt rädd för att det ska hända igen. 

När jag jobbade som vikarie på ridskolan så skulle jag ha ett antal lektioner en helg. Det var tre eller fyra grupper och de var nästan klara med hästarna när jag körde in på parkeringen.

Och så slog paniken till som en explosion. Ångesten vällde upp som en lavaström ur mitt inre. Jag satt i bilen och hyperventilerade och såg hur ryttare och hästar började komma ut ur stallet och ställa upp sig på ridbanan och jag satt kvar i bilen helt oförmögen att ta mig ur eller att kunna prata.

Efter ett tag kunde jag med möda pallra mig ut och be en annan person som turligt nog var på plats att ta lektionerna i mitt ställe. Jag försvann ut på baksidan av stallet och kräktes, satte mig sen i bilen, åkte en bit och fick kasta mig ur och kräkas igen.

Det här känns inte helt accepterat som sjukdom, åkomma, symptom, vad man nu ska kalla det. Men det är ett faktum för mig och många andra.

Det här ställer till problem när man ska gå kurser och annat. Jag har suttit i Strömsholm med de här besvären, på toaletten i Täby på dressyrkurs, på alla möjliga ställen har jag haft det här eländet.

Det brukar lätta upp att kunna berätta om sina besvär men det är inte alltid folk förstår. Det här är lika handikappande som epilepsianfall. 

Jag tror också att det är många fler som lider av det här än vad det pratas om. Man tycker att det är lite skämmigt, inte helt accepterat, tabu. 

Jag hoppas att jag kan göra det lite mindre tabu genom att berätta om hur det är för mig. När spökena kommer ut ur garderoben är de oftast inte lika läskiga som man föreställer sig.