Fång

Förra året var ett sånt där fång-år. Jag hörde det från alla möjliga håll att hästar drabbats av fång. 

Vi har varit förskonade från det. Vi har haft 10 hästar och ingen har haft det nånsin men förra året fick då 18-åriga Markis fång. 

Vi vet inte varför, alla fick samma mat men det kan tydligen bli så att i och med åldern förämras tarmarna och hästarna kan lättare råka ut för obalans i mag- och tarmsystemet. Vi vet fortfarande inte vad det berodde på. Inte ens veterinär- och forskarkåren är helt ense om orsakerna.

Veterinär kontaktades direkt för att ge smärtstillande

Fakta fång: Sjukdomen kan ses som ett syndrom där en häst visar karakteristiska symtom på smärta och hälta i samband med en inflammation i hovens lamellager och suldel.
Även om fång, under olika namn, varit beskrivet i litteraturen i 1000-tals år är veterinär- och forskarkåren inte helt ense om hur och varför sjukdomen uppstår. Ofta ses den som en följd av att djuret har ätit ett fodermedel som direkt eller indirekt orsakat en metabolisk störning som i sin tur föranleder en försvagning i hovens lamellager. 
Källa: Hästspecialisten Veterinär Tove Björkstén..

Som tur är så hade vi tillgång till halm så det blev  ju en liten diet för Markis. Och strikt boxvila i två veckor och sedan kort utevistelse varje dag. Han står ju i utebox vanligtvis och under spånet så är det sand så det var ju optimalt. 

Hovslagaren fixade snabbt framhovarna direkt i boxen

Vi gav Markis sälggrenar och granruskor att gnaga på och han hade god utsikt över hagen och ville inte gå ut fast dörren var öppen när jag mockade. 

Tricken för att få i honom medicin var många .Men granulatet blandat med olika godsaker i spruta gick... pja, bäst. Med modifikation. 

Det har varit några återfall men sedan i somras har han inte haft några fler insjuknanden. Det sägs ju "en gång fånghäst - alltid fånghäst" och nu är han ju 19 år. Här är det samma sak som i det tidigare inlägget... beslutet måste tas om han kan ha ett värdigt hästliv om han skulle insjukna igen. 

En häst måste ju kunna vara häst. 

Svåra beslut. 

Det svåra beslutet

Det har ju varit lite på tapeten nu, vad som händer när man måste ta beslutet att ta bort sin häst. Läs Hippsons artikel om bestämelser  HÄR

Jag har tagit bort ett antal hästar. Eller rättare sagt, tagit beslutet om att ta bort dem. Det är tufft, särskilt om det gäller föl eller yngre hästar. 

Min första ponny "Pretty" som blev 27 år (säkert äldre) hade haft problem med tarmarna ett längre tag. Flera år av och till. Jag visste ju att med åldern så blir tarmfunktionen sämre och hon fick kolik lite då och då och blev väldigt känslig för foderbyten och om det var för lite vätska i maten. 

Så en varm Decembermorgon såg jag att det var något fel när jag släppte ut hästarna. Pretty kastade ikull sig i leran och jag trodde först att hon ramlat så jag hjälpte henne upp med alla krafter. Vi gick en bit och så kastade hon ikull sig igen. Då såg jag att det var i kramp och smärta. 

Min storasyster ringde veterinär direkt och jag sa att hon skulle säga att det skulle ske en avlivning. Jag hade redan tagit beslutet minst ett år innan. Jag visste att hon var gammal och hade magproblem. Det går inte hur länge som helst. Och vad är mest humant? Jo att hon får sluta innan hon får tarmvred och självdör. 

Att få henne till den plats som redan var avsedd för avlivningen var en kamp. Hon lade sig ideligen, kved och rullade upp på rygg. Jag fick kämpa med alla krafter för att få henne upp och gå en bit till. När hon sedan fick sprutan äntligen så höll jag hennes huvud i min famn. Jag kände att nu, nu slipper du smärtan. 

Mamma fick ta beslutet att ta bort sin häst som för ovanlighetens skull i dessa trakter fick grässjuka. Det tog en timme ungefär att resonera fram att hästens lidande måste avslutas. 

Och de två fölen vi fick förra året som var missbildade och inte kunde stå... det var värst. De gnäggade åt oss, hade redan en personlighet och så ska man vara den som styr över deras liv och död. 

Det är tungt. Väldigt tungt. 

Men man måste. Har man tagit på sig ansvaret över ett djur så måste man under alla omständigheter skydda det från lidande. Ett missbildat föl som inte kan stå och som inte orkar äta... de började frysa och de skulle ha svultit ihjäl. Så det var det enda att göra att avsluta deras liv. 

Det viktiga i det här tror jag är att resonera ur naturens perspektiv. Urvalet. "Never work against mother nature" som Ceasar Milan säger.  

Om man tänker hur en individ skulle ha klarat sig i naturen med de eventuella sjukdomar eller skador som gör att avlivningsfrågan kommer upp. Kan hästen vara häst med den här skadan? Eller vill jag bara inte ta ett jobbigt beslut? Vill jag ha kvar hästen för MIN skull?

Så självisk får man inte vara. Det är tufft men ingår i djurägandet. Och i uppfödandet om man nu ägnar sig åt sådant. 

Svårjobbat!

Det går under -20 grader varje natt nu. På mornarna när solen går upp är det kallast, då när man ska släppa ut hästarna. 

De har fri tillgång till hösilage hela dagarna. Det blir som varmast -12 - 13 grader så då är det bättre de tuggar och håller värmen. Vikten får vi reglera sen när det blir varmare. 

Tidigt och kallt

Varje kväll springer hararna i balen och leker och äter. Jag ser dem i månskenet. Och varje morgon står ett gäng rådjur och äter av balen. De masar sig iväg när jag kommer till stallet. 

Och så det här med vattnet... jag ställer två hinkar i en balja som har frigolit i botten. Det fungerar i tre timmar ungefär sen får jag byta vatten. Har man klåfingriga, snart treåriga hästar och för all del en lika klåfingrig åttaåring så får varken balja eller frigolit vara ifred. 

Igår fick de tag i hösilageplast på nåt sätt och åt det som om de hade betalt för det. 

Jag fick gå efter dem i kylan för att hala ut den där plastremsan ur Näbbens mun. Flera meter! Och så sprang hon ända längst ner i hagen naturligtvis. Det var för långt och kallt för mig att gå dit. Som tur var kom de upp igen. 

Nej nu är jag utled på den här kylan. Det blir så svårt allting. Mocka, strömmen som inte går för det jordar inte osv. Halm har de inne så de kan pyssla och tugga under natten. Och så väller jag i dem betfor och morötter för att hålla magarna igång. 

Nej nu kan det bli lite varmare tack. 

10 lärdomar från Kyra

 

Text: Anki Yngve 

1. Läromästare, bra tränare - och äventyrslystnad
Att titta på bra ridning gör dig till en bättre ryttare. Försök att föreställa dig hur det känns när proffsen rider och vad det är de egentligen gör, råder Kyra. Bästa läraren när det gäller ryttarkänsla är annars en välriden häst, alltså en läromästare.
Ovärderligt kan det även vara att ha en skicklig tränare som kan sitta upp på din häst och ge dig en känsla för dess sanna potential.
- För mig var Herbert Rehbein den tränaren. Att se honom sitta upp på mina hästar, och visa hur bra de kunde gå, fick mig att vilja lära mig att rida bättre, berättar Kyra.
Men att bli en bra ryttare handlar också om mod:
- Mina bästa elever har varit äventyrslystna personer, alltid beredda att prova på någonting nytt!
   
2. Samling är inte något man knäpper på eller av
Det kan vara farligt att börja tala om samling först i medelsvår klass, som att hästen bara kan gå antingen med eller utan samling.
- Visst kan hästen vara mer eller mindre samlad, men samling finns alltid där, menar Kyra.
Hon tycker att man ska se samlingen på en glidande skala, där piaff är högsta samlingsgraden i trav och piruett i galopp. I alla fall för oss som inte gör skolor ovan mark.
- Allra första steget av samling är när man sitter upp på unghästen och den lär sig att bära ryttaren.


3. Samlingen börjar i kroppen, inte i benen
När samling kommer på tal pratar vi oftast om bakbenen, att hästen ska trampa under sig mer med dem.
- Men egentligen måste hästen kunna samla kroppen först, innan den kan samla benen. Om man ser revbenen som en stor fjäder så måste den undre delen av fjädern kunna dra ihop sig, först då kan hästen gå över ryggen, säger Kyra.
Det räcker alltså inte med att bara förlänga överlinjen, du måste kunna korta "underlinjen" också.
- När bröstkorgen kan dra ihop sig blir det lättare för bakbenen att svinga in under den, förklarar hon.
Den känsla man söker efter i samlingen är att manken kommer upp till ryttaren.
- Tala med hästen med dina underskänklar. Du kan vara lite snabbare med skänkeln än vad hästen är i sina framben när du samlar, för att den inte ska bli långsam. Men försök inte att lyfta hästen med skänkeln, det är den som ska lyfta dig.
  
 

4. Sitt kvar i sadeln
Om hästen blir stark och framtung gäller det för ryttaren att kunna sitta kvar - utan att låta sig dras framåt, ur sadeln. Stabil blir du genom en korrekt sits, där du använder magmusklerna och har optimala vinklar i kroppen.
Tygellängden sätter ramen för hästen och visar hur lång den får bli i sin kropp.
- Du kan tänka att din hand är som en inspänningstygel som ger hästen en viss längd. Men tyglarna får inte bli så korta att hästen inte kan bära sig mellan hand och skänkel, säger Kyra.
När hästen har fått sin ram gäller det för ryttaren att vara stilla med handen. För att inte röra för mycket på händerna kan du ta hjälp av en rem mellan ringarna i sadeln, som du trär in ett par fingrar i.
- Om hästen drar framåt håller du emot och säger "bär dig själv" med underskänkeln. Men du får inte dra bakåt i tyglarna.
En bra grej med remmen i sadeln är även att du måste hålla handen, och därmed din tyngdpunkt, ganska låg. Blir handen för hög kan hästen lätt dra dig ur balans.


5. Det är den svaga sidan som behöver stärkas
Med oliksidighet menas att hästen är starkare i en sida och svagare i den andra. Den sida vi uppfattar som "mjuk" är den som är svag.
- Det hästen försöker göra är att dra sig lång på den starka sidan. Detta för att slippa jobba med bakbenet på den svaga sidan. På den svaga sidan vill hästen inte ta stödet, där drar den sig undan, förklarar Kyra.
Tricket är alltså att aktivera och stärka det svaga bakbenet. Ett sätt kan vara att rida i en svag förvänd sluta. Alltså att flytta in bakdelen lite, från den sida där hästen känns mjuk, så att den måste sätta det svaga bakbenet in under kroppen.
Snarare än att "bända loss" den starka sidan handlar det om att stärka den svaga.
- Om du själv känner dig svag i vänster sida av kroppen, inte går du till gymmet och tränar upp den högra? Jobba med att få stöd på den svaga sidan, säger Kyra.

6. Halvhalter på ... ytter?
Flera ryttare fick under clinicen göra diagonala skänkelvikningar med helt stilla innerhand, och i stället ta halvhalterna på yttertygeln när hästen behövde balanseras av. Alltså lite tvärt emot vad det "står i boken". Vi har oftast fått lära oss att vara stilla på ytter tygel och erbjuda ett stadigt stöd där.
- Men om hästen inte svarar för innerskänkeln, och ryttaren tar i innertygeln, är risken tyvärr stor att det blir tygelvikning.
I stället tar alltså Kyra gärna sina halvhalter på ytter, för att inte riskera att hästen blir förböjd i halsen.
- Om hästen är förböjd tappar den balansen. Öppna är till exempel en fantastiskt bra övning om du gör den rätt. Men hästen får inte bli för lång på yttersidan och börja trycka ut bakbenen. Då är det bättre att rida med svagare tvärning.
   
7. Knep om hästen blir tittig
När hästen blir tittig för något vid staketet eller på läktaren försöker många ryttare att trycka den närmare det läskiga med hjälp av innerskänkeln. Men det hästen oftast gör när den blir "spooky" är att flytta in det inre bakbenet mot mitten och bli stel och stum i det.
Kyra låter i stället ryttarna med tittiga hästar rida ett par decimeter innanför spåret med framdelen, och i stället flytta in bakdelen mot staketet eller väggen. Alltså som en svag, förvänd sluta.
- Du kan tänka på samma sätt på tävling, ha framdelen lite innanför och tryck bakdelen mot dressyrstaketet om hästen blir tittig. På så sätt får du tillbaka den på hjälperna, så att du kan rakrikta igen.
 
8. Variera stegen och lös problemen
En häst kan ta sig framåt antingen med längre (ofta långsammare) steg och med lite längre kropp, eller med korta (ofta kvickare) steg och en kortare kropp. Endera stegtypen är lättare för hästen än den andra, men det är nyttigt för din häst att få träna på den variant som är svår. Hästen ska kunna gå med både långa och med kvicka steg, men inget av det blir bra om ryttaren klämmer med skänklarna.
- Klämmer du med skänkeln mitt på hästen blir den som en tandkrämstub, det rinner ut i båda ändarna. Använd underskänkeln, men kvickt, för att skapa energi i hästen. Om du jämför skänkeln med ett spö skulle du ju aldrig sitta och klämma med spöet om hästen inte svarade på signalen, säger Kyra.


9. Klättra så högt ni kan och vill i "tornen"
Utan tre bra gångarter och talang för samling kan inte en häst nå världstoppen i dag. Men det betyder inte att du inte kan ha jätteskoj med en häst som inte har allt detta - och dessutom lära den Grand Prix-rörelser.
- Jag brukar se det som olika torn som man kan klättra olika högt i med olika hästar. En häst kommer kanske högst upp i piafftornet men stannar halvvägs i piruett-tornet. Försök att få tiorna på det hästen är bra på, inte på det den har svårt för, säger Kyra.
Sedan finns det hästar som absolut inte är byggda för Grand Prix men som gör det ändå.
- Vi har en hemma som vi kallar för Humlan. Ingen har sagt till humlan att den inte kan flyga. Och trots sin exteriör har den här hästen lärt sig alla Grand Prix-rörelser, berättar hon.


 10. Bakom lod - en dödssynd?
Kyra får en publikfråga om hästens form och tycker inte att man bara kan stirra sig blind på detaljer, som i vilken vinkel hästen håller sitt huvud. Du måste se till hela hästen när du bedömer den.
- När jag började rida var det alltid en dödssynd att rida hästen med näsan bakom lodplanet. Men tittar man på gamla bilder gick äldre tiders hästar ofta utan rygg, de var "leg movers". På en häst som till exempel blir vek i nacken och släpper kontakten kan du ibland behöva ta kontakten längre in, för att sedan länga ut halsen när du har hittat stödet.
Kyra håller med om att det spektakulära på tävling ibland har skett på bekostnad av formen. Kanske svänger pendeln tillbaka något, så att domarna åter blir hårdare med att nosen måste vara framme? Dressyren är inte statisk utan lever hela tiden.
- Men det är inte svart eller vitt. Ju mindre man vet desto mer tittar man på enstaka detaljer. Du måste betrakta hela hästen och hur den använder sin kropp.
   

Lösdrift is the shit!

Hästnäringens nationella stiftelse har kommit med sin rapport för "Hållbar och rationell hästhållning" 

Du kan läsa den  HÄR

Det står bland annat att vi försöker göra hästarna till dagdjur bara för att VI är aktiva på dagen. Allt ska ske på dagen, träning, gå i hage, äta osv. På nätterna blir de stående i en box.

Den här rapporten handlar om hur hästar fungerar i lösdrift kontra träning. Hästarna är i princip lika aktiva på natten som på dagen och kan äta och röra på sig den övriga tiden man inte har den på stall och i träning. Det vill säga på nätterna. 

Det här är min dröm. Att slippa det dagliga slitet i stallet och kunna ta in hästarna när det är dags för ridning. Nu är jag i princip för slut för att ens tänka på sådant när det är så här kallt och förkylningen vägrar släppa taget sedan veckor tillbaka och man har kämpat sig igenom dagens stallgöra.

Jag tror också att lösdrifr främjar hästhälsan både vad gäller luftvägar och annat. I rapporten konstatreades att svullnad i ben osv inte fanns att finna hos lösdriftshästarna. 

Och helst vill man ju ha en med limträstomme som på bilderna. 

Stick-kontroll

Igår kom det en djurskyddskontrollant från Länsstyrelsen. Det hade kommit in en anonym anmälan om att våra hästar "gick på en snöig åker" och att de inte hade mat och vatten. 

Kontrollanten konstaterade ganska snabbt att de hade väldigt gott om både det ena och det andra och fann inget att anmärka på alls. 

Det här kan ju förstås tyckas obehagligt men av nån anledning så tycker jag inte det. Inte när jag vet att jag sköter hästarna efter alla konstens regler. 

Man får väl ha det i åtanke när armarna hänger som trästockar och man kämpar ut med den ana kärran efter den andra, bär vattenhinkar och kånkar baljor med hösilage - att om nån synar mina hästars väl och ve så kan de konstatera att de har det prima. Slitet belönas med ett rent samvete. 

Det här var något som vi pratade om på fortbildningskursen i Rättvik i december. Elisabet Lundholm sa att vi  inom ridsport- och hästnäring måste vara beredda på sådant här och att vår verksamhet måste vara transparent. 

Det är inte säkert att gemene man vet varför vi gör som vi gör och att hästarna klarar både snö och kyla inom rimliga gränser. Om man gör rätt så klarar man sådana kontroller bra. Det gäller både på framhoppningar, tävlingar, ridskolor och hästhållning i allmänhet. 

Vi måste kunna vara beredda på att förklara och visa varför vi gör som vi gör och hur hästar fungerar. 

En bra tränare

En bekant ställde frågan på sin blogg igår. "Hur är en bra tränare?"

En bra tränare tar reda på elevens mål och hjälper eleven att nå det. 

En bra tränare tar reda på vad eleven är för inlärningstyp och anpassar sina instruktioner och utlärning efter det. 

En bra tränare ser hela bilden och hela ekipaget. En felställd hand eller skänkel kan t ex bero på sitsen. Istället för att korigera enstaka detaljer så ser man till att grunden är bra först. 

En bra tränare ger konstruktiv kritik och beröm. 

En bra tränare ger sin elev något att ta med sig från träningen. 

En bra tränare är själv elev. 

Elisabeth Lundholm berättade att hon tog golflektioner och fick verkligen känna på hur det är att vara nybörjare och elev. När hon själv sen hade en träning sen så lyssnade golftränaren och han sa efteråt; "Men herregud så mycket INFORMATION"!

Det här får man tänka på som tränare och ridinstruktör. Man kan inte ta allt varje gång. Man får fokusera på det viktigaste och låta det bli befäst. 

Man får akta sig så man inte lär ut "korrigeringsridning". Det vill säga instruktoner som: "ta lite där, driv lite här, peta till med skänkeln si och så" och ryttaren kanske inte alls vet vad man strävar efter. Det gäller att ge hela bilden och sen instruera så ekipaget närmar sig den färdiga bilden. 

Det tycker jag är en bra ideologi. 

Pinsamt

Ingen har väl undgått snacket efter idrottsgalan. 

Jag vet inte vad som är mest pinsamt. Journalisternas ridsports-kampanj-teorier, twitter om "ridtjejers kontantkort" eller somligas uppenbara luddiga intervju efteråt. 

Nej usch. 

Man borde hålla sig för god för alltihop.

Hemma med halmen - och mikroorganismer

Kyla kyla... det tycker jag inte om. Hästarna står i solen just nu och fångar värme. Och bildar D-vitamin. Idag blir det till att kolla vatten hela tiden. 

Jag har varit och köpt en saltsten idag. Om hästarna äter för lite salt, så dricker de för lite, och dricker de för lite - så äter de för lite. Hästar är väldigt beroende av sin salt-vattenbalans. Om hästen börjar tunna ur och man har koll på tänder och avmaskning, ja då kan det vara att den får i sig för lite salt. 

Rangoon dricker vatten idag på morgonen. -22 grader. Näbben står bredvid. 

Vatten är väldigt viktigt i kylan. Hästarna äter mycket grovfoder som kräver saliv för att brytas ned. 1 liter saliv till ett kilo hö med 84 % torrsubstans. 

En sån här dag så kollar jag vattnet med jämna mellanrum och ger blöt betfor. Många tycker att betfor är onödigt men jag tycker att det är en vätskegaranti och en konstant foderkälla för grovtarmen. 

Grovtarmen innehåller mikroorganismer som anpassar sig efter fodret hästen äter. Det tar tre veckor för mikroorganismerna att ställa om sig till t ex ett nytt grovfoder. Det är därför man helst ska lappa över ett foderbyte med två veckor för att undvika magproblem. 

Fin vetehalm. Jag får vara väldigt glad som får tag i halm nu. 

Kallt. Usch. 

Kvalitetstävlan med förhinder

Det var hösten 2009. Vi skulle på kvalitetstävlan med Loostigaste och våran hästlastbill som vi kämpat oss till att ha råd med hade blivit stulen några månader tidigare. 

Jag hade hunnit träna Loostigaste att gå in i den och åka i den. Hon gick till och med in i den själv och stod där. Vi köre ut lastbilen på ridbanan och öppnade dörrarna och så lade jag hennes kraftoder där i. Hon knallade in och åt som om hon aldrig gjort annat. 

Sedan hade vi bilen igång men det brydde hon sig inte om. Hon gick in ändå. 

Men jag hade inte hunnit åka till ridhus och träna eller just så mycket annat heller. I ridningsväg. Löshoppat hade vi gjort en hel del men det var en sån där fruktansvärd broms- och myggsommar så det var ett helsike att ge sig ut och rida. 

Dessutom har jag ont i ryggen jämt och ryggskott med jämna mellanrum. Veckan före kvalitets så kunde jag knappt gå. OCH fick en brakförkylning. Jag hade suttit på Loostigaste lite ute på skogsvägarna tidigt på morgnarna för att försöka undvika ohyran. Men vi hade inte galopperat mer än en gång. 

Jag preparerade mig med smärtstillande och mamma cyklade framför oss ut på en skogsväg. Jag satt upp och galopperade i både vänster och höger. Faktum är att ryggen blev bättre. Men vi hade fortfarande ingen lastbil eller transport. 

Hur det var så fick vi tag i en lastbil dagen innan och provåkte till ett ridhus och det gick bra. Med modifikation. 

På morgonen för kvalitets var jag vansinnigt nervös. 10 mil till Strömsholm har vi. En mil hemifrån fick vi stanna för då hade Loostigaste ena frambenet över bommen. Det var bara att lasta om. Väl framme gick allting mycket bra. 

Ridningen var ett skämt. Loostigaste fattade inte alls varför vi skulle springa runt i ett ridhus. Där fick vi låga poäng. 

Löshoppningen gick kalas och där fick hon diplom. Men min största vinst är att vi lyckades komma dit och kunde genomföra alltihop. 

Jag trodde inte ens att vi skulle komma dit. 

Smeknamn och lynne

Det finns inte ett djur eller en människa här som får heta det de heter. Alla får smeknamn. Ofta flera. 

Min första häst som hette Pretty fick heta allt annat än Pretty. T ex "Ponny en gimma" "Leom" "Lumpi gi""Pumpilump" osv. 

Hennes son Ikarus hette "Ick ick" för det mesta. Han var en överlevnadskonstnär. Tog sig ur alla hagar och boxar och blev tjock av allting. Pretty var en New Forest och hon blev betäckt med Milano 717 och fick då Ikarus. 

Han blev fin men hade ponnyben till en storhästkropp vilket inte var så bra när han dessutom hade otroligt lätt att lägga på sig. Och så veka kotor på det. Men han hade en otrolig personlighet. 

Amorina Q (Fleka lu) 

Hon är efter Amiral-Stanford och det märks. Stabil, orädd men med ett skapligt humör. Väluppfostrad, så humöret är bara till fördel.  Hon reser sig utan problem helt lodrätt upp (inte med ryttare), dräktig eller ej och hoppar som en kanonkula. 

Markis Q (Stora Kisen), Fleka lu och Rangoon (Rangade gangade)

Markis som är efter Maraton-Monaco är ledaren. Han vill själv bestämma vad han ska göra och tycker mest att "kan vi inte skynda oss nånstans" som Elisabet Lundholm sa på en träning. På pricken. Orädd, mjuk som en smörklick och det rör sig överallt när man sitter på honom. 

Rangoon är efter Stanford-Furioso III och är stor och stark - men känslig. Blir man arg får han panik. Totalt samarbetsvillig. Känns ungefär som en pråm att rida på med den där underhalsen men får man pråmen att gå i rätt form så har man sytrådar i händerna. Innan är det som att styra en buss med skosnören. 

Amon Dîn (Loostigaste)

Efter Briar-Amiral. Här finns det skalle och humör. Stensäkert psyke. Så snäll och så smart. Byggd helt rätt, kraftig, stark men mjuk och lätt. Kräver absolut sin man. Det går inte att vika en tum men när hon väl kom under mitt ledarskap så blev hon den klippa hon är idag. Otroligt steg och ursnygg om jag får säga det själv. Stadig har hon alltid varit ända från unghäst. 

Amon Sûl (Näbben, Socka, Strumpa)

Helsyster till Loostigaste. Näbben är högre och en lättare typ. Hon blir säkert uppåt 174 cm. Samma psyke som sin syster. Tre år i maj och är skapligt ranglig nu. Hon skulle nog lämpa sig väl för hoppning eftersom hon är lätt i typen och har stor fin galopp. 

Ridskola i kris

Läste idag Lars-Gösta Nauclérs artikel om ridskolor i kris. Du kan läsa den HÄR Ridskola i kris

Här påtalas det att ridskolor tappar antalet ridande trots att hästsporten och antalet uppsittningar som Lars-Gösta säger ökar. Ridskolorna står med anläggningskostnader men för få ridande. 

Svaret han får från ridskolorna vad det kan bero på är delvis att fler skafar egen häst tidigare och åker till egna tränare. De upplever att ridlektionerna inte är individuellt anpassade och går i slentrian. Bland annat. 

Det kan också vara att många inte har råd idag att låta sina barn rida eller spela hockey eller vad det nu kan vara. Fattigdomen i Sverige bland sjuka, utförsäkrade och arbetslösa är som bekant utbredd och värre än vad man kanske kan föreställa sig. 

Jag har jobbat på ridskola i 15 år. Före det så var ridskolan mitt andra hem. Jag fick häst tidigt, jag var bara elva år, men jag slutade inte på ridskolan för det. Jag red lektion med min häst och jag åkte till samma ställe för träning och tävling. 

Och här tror jag den springande punkten är. Vi hade en mycket bra och UTBILDAD lärare. En lärare som tävlade själv i höga klasser och som hade långa kursen på Strösholm i ryggen bland annat. Jag behövde inte leta mig någon annanstans. 

Det här tror jag saknas idag på många ställen. Man ställer unga, ofta tjejer, som precis gått ett ridgymnasium eller kanske inte ens det, att ha ridlektioner. 

De kanske är duktiga själva men för att kunna ge en elev det bästa så måste man vara pedagog och människokännare. Det räcker inte att själv kunna sitta fint på en häst på träningarna. Man måste vara LÄRARE och LEDARE. Man måste kunna se behov och anpassa undervisningen efter olika inlärningstyper. 

Vissa behöver höra i ord, andra behöver se, endel behöver göra för att förstå osv. Man måste kunna förklara så att eleven förstår och man måste kunna se om de inte förstår. 

Sen tror jag att man måste ta reda på elevens mål med ridningen. Om de har tänkt sig att kunna ut och tävla eller om de bara vill rida för motionens skull. Eller välbefinnandet. 

Som en bekant sa: det är dags för ridskolorna att börja se eleverna som kunder. 

Och jag tycker det är dags för ridskolorna att i högre grad anställa utbildade ridinstruktörer. 

Aldrig är väl motivationen så stor...

...som när man är sjuk. Då vill man rida och träna och Gud vet allt. 

Men nu är det bara att inse att det går inte. Jag orkar inte. Någonting i lungorna och näsan, förkylning tror jag bestämt, så det är bara att glömma att anstränga sig. 

Här tycker jag häst- och ridvärlden är lite dum. Man har fått inpräntat sedan man började rida att det aldrig är för dåligt väder för att rida. Man är aldrig för sjuk för att rida. Man ska träna och hålla igång till varje pris helst varje dag. 

Det här tror jag gör att många bränner ut sig på det här med hästar, ridning träning, tävling osv. Jag har i alla fall gjort det själv. Man blir alldeles slut. För slut för att tycka att det är roligt. 

Det märks när man tycker att det blir jobbigt att gå till stallet, det tar emot. Det blir ett måste. 

Näbben och mamma Fleka lu

Jag tror att man avpräglar sig själv om man håller på i alla väder eller om man är sjuk eller krasslig. Eller bara trött. Jag tror att man lär sig att hästarna är ett tråkigt måste som ska göras till varje pris om man håller på med dem trots att man mår dåligt eller om det är usla förhållanden. Sköta om dem måste man ju alltid, men jag menar just tränandet. 

Visst kan man väl tåla lite regn eller kyla men det får inte gå till överdrift, att man ska rida hur det än ser ut ute eller hur man än mår. 

Jag har varit med om dressyrträningar på isbana och spöregn bara för att "man skulle rida till varje pris". Eller att folk som är brakförkylda ridit med feber i kroppen. Det gynnar ingen. Tvärtom. Man tappar lusten. Och det kan vara rent farligt. 

Sen tror jag man får vara realistisk när det gäller att hålla igång en häst. Tre - fyra dagar i veckan räcker långt. Om man har svårt att hinna eller orka så måste man tillåta sig själv att inte nöta varje dag. Man tappar faktiskt inte någonting om man håller upp någon dag. 

Jag tror faktiskt inte heller att varken ryttare eller häst presterar bättre om man kör varje dag utan att det snarare är i återhämtningen och vilan som både muskler och motivation byggs. Om man gör rätt när man tränar. 

Men det här är min filosofi och alla gör ju som bekant så som det passar dem. Jag tycker bara inte att det ska bli ett tvång det här med hästar. 

För det är ju trots allt - LIVET med hästar!

Näbben (Amon Sûl) 3 månader 2010

Måla hinder och flugminnen

När jag jobbade på ridklubben "Storbyns ryttare" så gjorde jag allt möjligt. Bland annat hindermålning. Eftersom jag tycker om att måla både tavlor och annat så fick klubbens hinder en konstnärlig uppryckning. Jag och flera kompisar var mycket engagerade i det här och vi kunde stå och måla till långt in på nätterna. 

Naturligtvis var vi mörkrädda och om vi hörde något ljud så flyttade man ihop sig till en enda klump av folk som inte kunde göra nåt vettigt. 

En gång ringde telefonen på kontoret närmare klockan tolv på natten. Rätt märkligt om man tänker på det så här i efterhand. Jag och kompisen S som stod på logen och målade fick skräck och rusade in på kontoret för att svara. 

Det här var ju på sommaren så överallt stod flugfångare uppställda. Sådana där stora klistergrejer som de gjort som ett jätterör av flugfångarklister. När jag svarade i 300 km/h så fastnade jag naturligtvis i den och skrek som en dåre i luren eftersom jag också har flugfobi. 

Men det var ju hindermålning det skulle handla om. 

Här räckte det inte med bara enstaka färger, nej det blev tema-hinder. Och utsågade infångare i form av dalmatinerhundar, spöken och pumpor. Till halloween-hindret så klart. 

Här är "dala-hindret". Inte färdigt. Det blev kurbitsar på. 

"Sagan om ringen - hindret"

Måhända blev hindrens färger en ökad svårighetsgrad på hopptävlingarna. Vi startade upp ett ponny-meeting mitt i sommaren som blev en följetong. 

Första året var det vansinnigt hett. Överdomaren svimmade ute på framhoppningen och jag fångade en tjej som svimmade på hästryggen. Överallt stod tillbringare med citronvatten. Brunnen sinade så vi fick åka och hämta stora vattenbehållare. Toaletterna fick stängas av och baja-major ställdes ut. 

En stackare blev inlåst i en av dem och när kärlet skulle tömmas sen... herregud. Två av tävlingssektionsmedlemmarna tillika tävlingsledarna skulle tömma skit-tunnan. De kväljdes och gapskrattade om vartannat och jag höll mig på behörigt avstånd med kameran i högsta hugg. 

Det var ett otroligt jobb men väldigt roligt. 

Sådana där minnen av gemenskapen kring ett intresse är det som finns kvar hos en resten av livet. 

Renodla sina hjälper

Om man rider unghäst eller rider på en häst som kanske inte har en bra grundutbildning så gäller det att vara tydlig. 

Man måste veta att hästen förstår det man säger till den. Det vill säga, jag måste veta att om jag trycker med skänklarna så vet hästen att det betyder att den ska gå framåt eller öka farten. 

Jag måste veta att hästen förstår att om jag drar i tygeln så ska den sakta farten eller stanna. 

Jag måste veta att om jag trycker med EN skänkel så ska hästen flytta sig undan för den och den måste veta att om jag drar i EN tygel så ska den följa tygeltaget och acceptera bettet. 

Sätet och tyngden har man ju med sig hela tiden å det är därför väldigt viktigt att man sitter rakt. Om tyngden ligger för mycket till höger så vill hästen gå till höger. 

Innan man kan börja lägga ihop hjälperna och rida fram till bettet så måste man veta att hästen kan det här. 

Jag har själv ridit på hästar som varit 8-10 år som inte alls kunnat de grundläggande utan man får tänka unghästridning på dem. 

Markis, min storasysters häst. Han är e:Maraton-Monaco 

Vid 3-4 års ålder var han otroligt "färdig".

Det är bättre att hästen får röra sig fritt genom kroppen än att man har den under absolut kontroll i början. Man vill inte få en stel och statiskt form utan man vill ha rörlighet och mjukhet. Hästen ska kunna gymnastisera sig och sätta muskler. Sedan får man undan för undan börja söka formen så den kan höja ryggen och börja "svinga rygg" som man säger. 

Övningar man kan göra är att t ex göra halt enbart med tygeln - sätta igång enbart med skänkel - sakta av enbart med rösten - sätta igång enbart med rösten. 

Rangoon, min mammas häst. Han är e:Stanford-Furioso III.

 Vid 10 års ålder var han som en unghäst.

Prova att fatta galopp på lång tygel (om du är på ett säkert ställe) eller åtminstone utan kontakt med munnen. 

Om hästen är lite seg - lägg ut någon bom och rid över, bara för att vara på väg någonstans. Det hjälper dig att se ut vägen i förväg, att ha ett mål och att rida bra vägar. Då får du glädje i bjudningen. 

Kom ihåg att all inverkan är obehag. När du lagt till skänkeln och hästen går fram - låt skänkeln vara då. Hästen måste förstå när den gjort rätt. Det blir behagligt när jag gör rätt. 

Ridbana och ligghall

Det har jag ju i och för sig sagt varje år men pengarna har aldrig räckt. 

Varje år fyller man på med grus framför stallet och på vägen dit. Jag skulle behöva hur mycket grus som helst. 

Tricket med lera och grus är att man ska ha på gruset när det är torrt och att det ska vara tillräckligt tjockt. Inte under 10 cm. Då håller det. 

Loostigaste och Näbben på ridbanan i oktober förra året

Ridbanan som är 44 x 25 ungefär är lagd direkt på åkern. 20 cm bärlager 0 - 32mm som fick sätta sig under vintern. Många som anlägger travbanor säger att bärlager direkt på lerjord ger en bra svikt men ändå hållbarhet. Förutsatt att det fått sätta sig ordentligt. Man kan ha på stenmjöl någon centimeter efteråt för att binda ihop underlaget. Det har inte vi gjort. 

På våren sen fyllde vi på med sand 0 - 8 mm. Bara någon centimeter över hela. Efter några år så gjorde vi om det. Det håller bra. Total kostnad över 6 år ca 40 000. 

Blir man galen på ogräs så kan man salta. Jag har löst det genom att släppa ut hästarna någon dag på ridbanan. Jag har inte gjort det för att jag är så smart utan mer för att det var det enda ställe som inte var en lervälling i höstas. 

Det fick en del oönskade effekter såsom skit och mat på ridbanan. Det måste tas bort med traktor. Jag måste ha på mera sand också. Pengar pengar pengar...

Men det var ju ligghall jag ville ha. 5 x 4 meter till att börja med. Min idé är att köra på en halvmeter bärlager, gräva ner plintar, skruva fast fruktansvärda träskruvar i 10 x 10 stolpar och så ett tak på. Väggarna är ju viktiga för stabiliteten. Reglar och panel 22 x 120 eller vad jag nu får tag i och så granplywoodskivor på insidan. 

Granplywood

Helst hade jag velat ha telefonstolpar som man helt enkelt gräver ned men de är inte så lätta att få tag i. 

Taket får inte vara för vekt. 45 x 195 - minst, kanske 45 x 220 med läkt av 45 x 70 eller nåt. Och så plåt som tål snöbelastning. Jag tror den är 2 mm tjock. 

Gud förbjude att det skulle rasa in. 

Hästar och fyrverkerier

Nej det är ingen bra kombination. Och har man dräktiga ston så är sista april inge roligt alls. Men det räcker ändå med en vanlig nyårsafton för att man ska bli ordentligt nervös.

Jag stängde till fönstren i stallet för att dämpa ljudet lite. Halv ett gick vi ner och öppnade upp. 
Hästarna var skärrade så vi stod kvar. Då började nån som har svårt med klockan att smälla igen...

Jag tycker själv om raketer och smällare, ju kraftigare smäll desto bättre, men har man djur och har grannar som har djur - så MÅSTE man tänka på djurens bästa. De kan ju inte välja. 

Tänk om man kunde smälla av allting på EN plats och EN tid.  Det skulle vara drömmen det. 

Snö

Blir jag bara fri från den här eländiga hostan och sjukan så ska jag veva igång igen med hästarna. Näbben ska 3-års matchas. Ja det där lät större än vad det är. Nu ser hon ut som en förväxt vinthund så jag måste låta henne vara lite. 

Men nog känns allt lättar och ljusare nu när vi är på väg utför vår-kullen?