Dödlig idrott?

Kutte Jönsson, filosof och idrottsforskare har väckt frågan på SVT - debatt om hästsporten är ett omoraliskt djurplågeri och att all rapportering och sändningar från hästtävlingar är exploatering av detta. 

Läs artikeln här

Jag fattar till VISS del vad han menar men det är lite väl generaliserat och inte så väl underbyggt hela vägen. 
Visst är all form av plågeri eller illa behandling av djur alltid förkastligt. De som värnar om djur tycker jag om. Men i det här fallet tycker jag tyvärr att Kutte Jönsson inte har helt på fötterna. 

Det hårddras lite väl mycket i artikeln. Idrotter med dödlig utgång kan man hitta överallt, men nu är det ju djuren han värnar om, vackert nog så men det hade inte skadat med lite mer underbyggd kunskap om det han skriver om. 

Han påpekar att djuren inte gett sitt samtycke till att deltaga i idrotten. Nej, men alla som någon gång varit inblandad i ridsportens värld vet att man inte kan tvinga en häst till någonting och absolut inte på de nivåer som Göteborg Horse Show - tävlingarna demonstrerar. 

Kanske kan du smacka runt en ponny runt en klubbtävlingsbana men det finns ingen pengavinst i det. Att få en 600-kilos häst att hoppa hinder på 1.40 - 1.60 kräver glädje och samarbete mellan häst och ryttare. Annars hamnar man aldrig i Scandinavium. 

Kutte Refererar till OS och då kan jag påminna om Rolf-Görans beslut att inte rida fastän hästen ändå var okej den dag som finalen skulle gå av stapeln. Men han lät bli för att inte orsaka hästen onödig smärta som kanske kunde straffa sig längre fram i form av förlorad hoppglädje. 

Kutte säger också att tävlings- och idrottsmiljön tveklöst är en hälsorisk för hästarna. Här lämnar jag in mitt veto. Jag vet stall som är betydligt värre beträffande hälsan för en häst än en tävlingsmiljö.

Vi som håller på med hästar måste hålla träningar och tävlingar och hantering transparent. Vi måste också alltid kunna förklara varför vi gör som vi gör och hur hästar fungerar.  Visst finns det alltid de som bara ser vinsten och inte individen och individens bästa. För de flesta är dock hästen både  vän och "tävlingsredskap". 

Utan hästens medtycke går det inte att tvinga den till någonting. Ofta är det inte heller minsta vinst i det man håller på med, tvärtom. Utgifter och arbete. Undantag finns alltid och det måste lyftas fram för- och nackdelar med allt så inga djur lider eller människor kan dra vinster ur det. Numera är framridningar på tävlingar öppna för alla journalister och andra besökare. 

Men stort ansvar ligger på oss hästmänniskor att bete oss med gott föredöme och med hästens bästa i centrum. Att alltid vara beredda på att visa vad vi gör och varför för att undanröja frågetecken. Man måste alltid se till individen och sätta individens bästa först.

För att besvara frågan i artikeln: "Är hästsporten överhuvudtaget moraliskt försvarbar?" Mitt svar är; så länge vi värnar individen före pengavinsten och tar väl hand om hästarna och de tydligt visar att de är med på noterna vilket är en förutsättning för framgång så JA, det är moraliskt försvarbart. 

Inspirerande och brunst

Det här är min ridbana nu. Kul va? Is och snö. Man ser inte ens att det ÄR en ridbana. 

Ni förstår väl att inspirationen står på topp med lera, is och snö upp över fotknölarna. Och när isen är väck så måste det visst torka upp också. 

Nej usch. 

Fleka lu är brunstig i alla fall och om allt går väl så får hon åka till seminstationen om drygt två veckor. Boccelli blir det igen efter fadäsen förra året så hoppas jag på det bästa nu.

 Fast om jag fick välja så...

...skulle det blir Briar igen. Men han behagar ju befinna sig i England. 

En ridlärare med sjukdom

Jag har en sjukdom.

Den gör att jag ibland hastigt måste avvika, måste säga ifrån mig eller utebli från ett jobb, en träning, en lektion.

Det kan komma snabbt och det slår ut mig helt. Jag kan inte prata, jag svettas, magen knyter sig och världen blir skrämmande och otäck. Allting känns konstigt, hjärtat rusar och det känns som jag ska svimma.

Ibland svimmar jag, ofta kräks jag, alltid får jag springa på toaletten.

Sjukdomen kallas panikångest och det är som jag upplever det lite tabu att prata om. I alla fall i häst- och ridkretsar.

Några gånger har det hindrat mig från att genomföra de träningar jag tagit på mig. Men bara några gånger på alla dessa år. Ändå är jag livrädd för att det ska hända.

Vem vill vara den som sviker, ballar ur och avbokar i sista stund?

Jag har gjort det en gång.

Ändå är jag väldigt rädd för att det ska hända igen. 

När jag jobbade som vikarie på ridskolan så skulle jag ha ett antal lektioner en helg. Det var tre eller fyra grupper och de var nästan klara med hästarna när jag körde in på parkeringen.

Och så slog paniken till som en explosion. Ångesten vällde upp som en lavaström ur mitt inre. Jag satt i bilen och hyperventilerade och såg hur ryttare och hästar började komma ut ur stallet och ställa upp sig på ridbanan och jag satt kvar i bilen helt oförmögen att ta mig ur eller att kunna prata.

Efter ett tag kunde jag med möda pallra mig ut och be en annan person som turligt nog var på plats att ta lektionerna i mitt ställe. Jag försvann ut på baksidan av stallet och kräktes, satte mig sen i bilen, åkte en bit och fick kasta mig ur och kräkas igen.

Det här känns inte helt accepterat som sjukdom, åkomma, symptom, vad man nu ska kalla det. Men det är ett faktum för mig och många andra.

Det här ställer till problem när man ska gå kurser och annat. Jag har suttit i Strömsholm med de här besvären, på toaletten i Täby på dressyrkurs, på alla möjliga ställen har jag haft det här eländet.

Det brukar lätta upp att kunna berätta om sina besvär men det är inte alltid folk förstår. Det här är lika handikappande som epilepsianfall. 

Jag tror också att det är många fler som lider av det här än vad det pratas om. Man tycker att det är lite skämmigt, inte helt accepterat, tabu. 

Jag hoppas att jag kan göra det lite mindre tabu genom att berätta om hur det är för mig. När spökena kommer ut ur garderoben är de oftast inte lika läskiga som man föreställer sig.