Vad avgör vem du tränar för?

 Alla ryttare behöver ha en tränare. Även tränare behöver en tränare. Det är viktigt att som tränare få vara elev också så man påminns om vikten av att vara pedagogisk i sitt eget tränarskap. Hur är det att inte höra vad tränaren säger? Kanske känna sig dålig för man inte förstått övningen eller inte får till det. Det kan vara lätt att glömma om man bara står och undervisar. 

Jag tycker att man ska se till att den man tränar för har utbildning. Har tränaren kunskap om inlärningstyper, pedagogisk informationsgivning och grepp om utvecklingsstadier både hos häst och människa? Eller väljer man den tränare som alla andra tränar för för man inte vill vara annorlunda eller bli utstött?

Är din tränare en tränare eller är det bara en person som själv har tränat och tävlat men som kanske saknar viktiga bitar när det kommer till förståelse för hur man lär ut. Den pedagogiska kunskapen, finns den? Säger tränaren vad du vill höra eller tar ni itu med obekväma saker som kanske gör att ridningen känns sämre en period? Blir tränaren sur när du inte hör eller inte förstår? 

Tar tränaren upp din sits och grunderna i ridningen regelbundet eller är det samma eller kanske nya uppgifter hela tiden? Högre hinder, mer avancerade dressyrövningar osv. Får ni någon gång börja och avsluta med en lång låg avslappnad form där hästen känner sig hemma och du som ryttare också för att bibehålla ett konsekvent system i en långsiktig planering?

Vågar du träna för någon som nästan ingen annan tränar för men som bevisligen är utbildad för uppgiften? Skulle andra ryttare ifrågasätta dig? 

Elisabet Lundholm. En av de bästa tränare som finns enligt mig. Hon har hela registret på plats. 

Har du en tränare som ger dig uppmuntran och beröm men också konstruktiv kritik? Är din tränare engagerad i dig och din häst? Hur mår du under träningen och efteråt? 

Dessa frågor är viktiga att ställa sig. Det är också viktigt att göra det som är bäst för mig och min häst - inte bara följa vad alla andra gör. 

Bockhovsoperation

Den 13:e maj föddes hon, Amon Obel, Bjäbben även kallad. Jag såg att benen inte var helt hundra som det heter. 

När hon var nära ett halvår och min hovslagare gjort vad han kunnat så bad jag Strömsholms sjukhus om råd via mail med bilder. 

De förordade absolut operation för lätt bockhov så det var inget snack. Vi blåste dit. Bjäbben lät sig lastas och åkte de tio milen utan att bita alltför mycket i luddet på framluckan. 

Sederad inför röntgen. Bjäbben alltså, inte syster min. 

Amon Obel röntgades och vi blev filmade av ett TV-team som hade inspelning inför en ny serie som kommer att komma i vår. 

Två dagar senare fick hon åka hem och det var bandagering var tredje dag. Nu en månad efter operationen går hon i sjukhage, det vill säga ridbanan, och rör sig väldigt fint. Stygnen tog vi två veckor efter operationen och allt ser ut att bli bra. 

Fölning, utbildning, värme och bodypump

Ja den 13:e maj kom hon, Amon Obel. Efterlängtad liten gumma efter Bocelli. 367 dagar gick mamma AMorina Q. För intresserade kan jag berätta att mamman är efter Amiral - Stanford. Jag vill bevara den svenska stammen. 

Några minuter gammal

Sen i april kom Royal Yaz hit för utbildning. han föll snabbt in i rutinerna och fann en hjärtevän i "Näbben" Amon Sûl som är fyra år. Royal Yaz som gått under namnet "Fjant" fick snart namnet Royal Kanin av pappa. 

Hur som helst gick det bra med honom. Longering och inspänning. Sadel och träns hade han haft på sig innan han kom hit men det blev lite mer av den varan. Jag hängde på honom och löshoppade. Och så började han växa. Då var det bara att ta det lugnt. Vi bestämde att han skulle åka hem men se det ville inte herr Fjant, Vi fick ta några veckor till i värsta broms- och hettan med att lastträna innan han till slut kunde åka hem till sina längtande ägare. 

Tålamod och lugn och konsekvens. Över två timmar tog det men det var det värt. 

Nu är det hett och broms så hästarna får vara inne dagtid. Mycket mockning blir'e'. 

Men man måste. De kan inte vara ute. Broms och runt 30 grader. Vilket leder mig in på nästa ämne...

Lösdriftsbygge. 

Jag ska återkomma om det i nästa inlägg. Hur vi gjort och ska göra. Och allt är så klart mycket lättare med en Åkerman H14 och en hjullastare. 

Nu blir det fölvisning och kvalitets i augusti. För min del hade det gärna fått vara i september. Fyraåringen Amon Sûl har haft en hovböld och med hettan har träningen varit lika med noll. Jag har anmält alla men vi får se om det är möjligt att komma iväg. Det är ju roligt att visa dem. 

Amon Obel alias "Bjäbben"

Vågar man sig på en gissning?

Fullånen i april är den 15:e. Jag tror fölet kommer runt den tidpunkten. Jag har den 13:e i huvudet. Så nu får vi se. Pappa är Boccelli. 

Fleka lu (Amorina, Amiral - Stanford, 17 år i år)

Igår fick Amorina stelkrampsprutan. Juvret har inte börjat växa men hon är smälltjock. Det märks att hon inte har så mycket plats att för höet i magen så till natten får hon en stor giva så hon kan äta i omgångar. 

Jag har tagit itu med Näbben (Amon Sûl) som fyller fyra i år. Isen på ridbanan är ju borta nu så jag har longerat henne med varierande resultat. Fast jag gjort det i omgångar sedan hon var två år så är det nytt ändå första gångerna. Jag har väst och hjälm. Inga chanser här inte. 

Näbben (Briar - Amiral)

Jag har longerat storasyster Loostigaste också. Innan jag sitter upp är det en god idé. Hon blir 9 år i år. Det var hon som giraffade sitt huvud i mitt huvud så jag hamnade inlagd med en blödning i skallen och en bräckt halskotpelare. Därav hjälmen nuförtiden. Alltid. 

Loostigaste (samma stam) "longeras" utan lina. Mycket praktiskt. Man kan byta varv utan att pryttla med linor och skit. 

De här små ansträngningarna i veckan har renderat i att det känns som att jag har en 145 x 45 fastspikad med ankarspik från nacken och ner under skulderbladen. Vidare därifrån är vänstra benets nerver i kläm uppe från ländryggen så jag kan inte stödja på benet. Intressant. Lite bättre idag. Jag kan nog mocka. Ni ska se att jag kan nog rida också. 

Höstinspiriation

Ja visst, det är ju lätt. Regn, frost, blåst, grått... hästarna är leriga, allting är lerigt och så börjar de bli långhåriga. 

Näbben som nu är 3 ½ år börjar jag med så smått igen. Hon har växt nåt osannolikt och sett väldigt roligt ut - och tunn. Men nu börjar det ta sig. Hon måste vara en bra bit över 175 cm. Så nu törs jag arbeta henne så smått, Inte så mycket kroppsligt som mentalt. Men lite lär jag sitta på henne så hon vänjer sig med min tyngd och bygger sig därefter. 

Jag kom igång i somras fint och tränade med Loostigaste men min rygg samarbetar inte med mig. Minsta knyck eller ryck och så kan jag inte gå. Det blev ett långt avbrott och det var svårt att ta sig samman och komma igen med smärtan som en ilsken följeslagare. 

Amon Dîn och jag i somras på Klarsgården. Jag var livrädd för det annalkande åskvädret. 

I somras hemma på ridbanan

Nu har jag äntligen efter mer än 15 åt fått en remiss till en magnetröntgen och jag hoppas verkligen att den går igenom. Smärta är hemskt och det hindrar mig i arbetet med hästarna. Man blir rädd båda av och för smärta. 

Just nu har det varit något bättre vissa dagar och jag har kunnat rida på ridbanan här hemma. Naturligtvis i de fulaste kläder man kan tänka sig men jag äger för tillfället inga ridstövlar och de skulle ändå bli förstörda av leran. 

Hon drog ihop sig precis men som ni ser är min hand lätt och drivningen lite kass. För att inte tala om sadeln. Elände. 

Och jodå, vi har köpt hem 99 ton bärlagergrus så det tar sig ju. Här på går'n. 

Och snart vänta fortbildninar för Elisabeth Lundholm, Eamon Hickey och Kyra så det blir inte dumt. 

Skydda era hästar

Eftersom hästar inte kan prata så pratar jag åt dem. 

Det är med fasa jag ser hästar springa sig svettiga i hagarna för att komma undan ohyra. Förra året rymde flera hästar ur sina hagar för de sprungit i panik från horder av broms. 

Skydda dem. Vi måste eftersom vi tagit på oss ansvaret. Under den värsta tiden kanske de måste stå inne mitt på dagen när det är som mest med broms. Den tiden kommer snart. 

Blindbroms

Jag brukar ta in våra på dagen om jag ser att det behövs. Det är skönt med siesta i ett svalt stall. 

Matolja kan man ha där knotten är värst. Då får de inte fäste. Flugtäcken och mekaniska skydd som svala tyger är bäst mot broms. Beckolja, tjära blandat med olja hjälper också en del men är ju som sagt rätt kladdigt. 

Ja det var det. I förrgår hade Näbben kolik. Osäkert varför men hon låg i boxen på morgonen och när hon kom ut så åt hon inte utan rullade sig och tittade mot magen. 

Näbb

Jag har ett trick som gör att man inte behöver springa med en kolikhäst. Det är inte alltid att det lämpar sig. Det kan ju vara plågsamt att röra sig om man har ont så om man vill få fart på en hästmage så brukar jag ta in den häst som har kolik - när det nu händer. Då blir de lite nervösa och funderar var de andra är så magen brukar komma igång. Det har fungerat väldigt bra i många år men då har det ju varit en sådan slags kolik. Ger det sig inte så måste man ju ringa veterinär. 

Hur som helst så kom magen igång och vi höll henne varm i stallet ett tag innan hon fick gå ut igen. Då var hon intresserad av maten och det har inte kommit tillbaka.

Ta i trä.

Inget treårstest men annat kul

Nej inte kan jag åka på treårstest med en så ojämnt vuxen häst. Det hade kunnat bli mer skada än nytta. Som hon sett ut nu några månader bakåt så har bakdelen varit högre och benen har växt så det har synts. Inte sätter man en sådan häst i träning, så viktigt är det inte för mig att till varje pris ta mig till en visning. Jag har inte ens velat löshoppat henne nu när det varit som värst. 

Nej då får vi ta det i vår takt och sikta på kvalitets. 

Snacka om att se rolig ut, Amon Sûl

Tills dess ska jag ta inridning och träning i den takt det går. Så både min och hennes kropp hänger med. 

Och på måndag är det dressyrträning med Amon Dîn 8 år. Hon är som en 5 åring i utveckling rent utbildningsmässigt. Min sjukskrivning och kroppsliga besvär plus hennes dräktighet med det missbildade fölet har dragit ut på utbildningstakten.

Amon Dîn

Det är som det är. Jag måste acceptera - mina ambitioner till trots - att jag brakade ihop när jag blev utförsäkrad och med en värkande kropp kan man inte välja när man ska kunna rida eller ens gå. Då får man göra det när man kan. 

Idag har jag ridit på gamla Rangoon, försiktigt försiktigt så att ryggen hinner med. Minsta knyck och det skär som knivar. Men jag ska. 

Det som verkligen har varit upplyftande är att jag äntligen har kommit igång efter sjukskrivningen med att ha träningar igen. I helgen var jag i Mockfjärd och annars är jag runt här på hemmaplan med några mils omkrets. Det är verkligen jättekul. 

Det tar tid att komma igen. Små steg som leder åt det håll jag vill. Lite varje dag eller de dagar i veckan jag kan. Det känns ändå som att det är på väg att lossna. Det är på väg åt rätt håll.